Enquist har ett språk, som inte liknar någon annans. Det är fullt med underbara ord och dialektala meningar, som gör läsningen till en upplevelse. Det finns så mycket klokhet i den här boken, så att man nästan blir mätt - övermätt! Det är den första boken av Enquist, som jag läser (jag skäms nästan). Den är som sagt en fantastisk läsupplevelse, men ibland blir den lite för fantastisk. Enquist har ett sätt att snirkla sig i boken, så att man ibland varken vet ut eller in. Ibland snirklar det så mycket, så jag helt tappar tråden. Jag är kanske bara en ovan Enquistläsare. Och - visst är det lite gubbsjuka över boken?